|
HEJ!
Nu är det
full fart på Orchidéhuset igen! Som ni kanske sett på hemsidan så
fortsätter vi att fira vårt 10-års Jubileum med
50%
på alla orkidéer. Gratis kursen vi skickade ett meddelande om häromdagen blev snabbt
fullbokad. Vi erbjuder därför nu ytterliggare två tillfällen där du får
möjlighet att gå på vår steg 1 kurs gratis. (Ordinarie pris 200 kr/pers)
Det är onsdag den 19/10 samt tisdag den 25/10 och först till kvarn
gäller som tidigare. Anmälan via e-post och om du fått plats så för du
bekräftelse på det via e-post. Vill du anmäla dig till den 19/10
klicka
här. För anmälan till den 25/10 så
klickar du här. Om du fått plats men
får förhinder så är vi mycket tacksamma om du meddelar oss. Då får vi
möjlighet att ge din plats till någon annan. Läs mer om vära kurser här.
ECUADOR
Anders och jag börjat känna av lite resfeber. I slutet av månaden åker
vi på orkidékonferens i Ecuador och vi kommer naturligtvis passa på att
vandra lite i regnskogarna. Mer om vår resa kommer. Blir den så bra som
vi tror så lär ni få höra om den till leda…………
Missa inte Stig Dalströms berättelse nedan!
Orkidéhälsningar
Peter, Anders och Marie
STIG DALSTRÖM BERÄTTAR…
Masdevallia idae
Under den internationella orkidéutställningen i Quito, Ecuador, 2001,
hade jag möjligheten att se en hel del intressanta peruanska orkidéer i
blom, utställda av Manuel Arias. En av de mer iögonfallande plantorna
var en Masdevallia med en hög och stolt blomstängel, bärandes en ståtlig
orangeröd blomma. Jag kunde inte erinra mig att ha sett något liknande
tidigare och antog att det var en ny art. För säkerhetsskull tog jag en
del bilder ifall jag skulle komma att illustrera den för bokverket “A
Treasure of Masdevallia” senare. Det visade sig vara ett klokt beslut
eftersom Carl Luer beskrev arten som Masdevallia idae senare samma år,
uppkallad efter en vän till Manuel Arias, Señora Ida Fernandez, den
första presidenten för Peruanska Orkidésällskapet. Enligt Manuel skulle
arten växa epifytiskt, d.v.s.
 uppe
i träden och inte på klippor eller på marken som är fallet med flertalet
andra och förmodat närbesläktade arter. Det här verkade lite skumt
tyckte jag, så för säkerhetsskull placerade jag plantan på en sluttande
bakgrund som kunde föreställa både en gren eller en sten, när jag väl
avbildade den i akvarell för Carl’s bok. Det kan aldrig vara fel att
täcka ens bakre region när man är tveksam!
I December 2002 for Jan Sönnemark, från Halmstad, och jag till Peru för
att deltaga i en del orkidéexkursioner tillsammans med personal från
universitetet i Cusco. Ledare för gruppen var Luis Valenzuela och målet
var bergen ovanför staden Quillabamba, en dagsfärd med bil norrut från
Cusco. Syftet var att inventera orkidéfloran för att kunna motivera att
bevara området och skydda det från avverkning, framförallt för
träkolsproduktion. Som ett resultat av orkidéinventeringen hoppades man
i Cusco att kunna skapa en opinion mot meningslösa avverkningar, inte
bara för att skydda växter och djur utan också för att garantera
tillgång till rent och friskt vatten för innevånarna i dalen nedanför.
En trälig morgon under vistelsen i området mådde jag synnerligen uselt.
Den höga höjden gjorde mig yr så snart vi började klättra uppför dom
obligatoriska branta sluttningarna. Hjärtat bultade frenetiskt i bröstet
i ansträngda försök att få mig att lägga mig ner och dö i leran. På
grund av en ful ovana att klia mig i högra örat med ett inte alltför
rent finger så har jag en vana att ge mig själv en präktig
öroninflammation lite då och då, och under nattens lopp hade en rejäl
sådan tagit fart. Som lök på laxen till feber, yrsel, kraftig smärta och
ensidig dövhet så hade den föregående kvällens middag (“ Chicken
Surprise”) visat sig vara en verklig överraskning för mitt
matsmältningssystem. Allteftersom jag kröp uppför sluttningen på
darrande knän insåg jag mer och mer att jag mycket snart skulle komma
att bli sjuk. Frågan var i vilken ände det skulle komma först? Som en
perfekt inramning av hela melodramat så började det regna.
Yr och illamående nådde jag till sist en smal stig, och kunde resa mig
upp och ta ett par vacklande steg. Plötsligt hörde jag ett olycksaligt
surrande och i samma ögonblick stack det till som bara tusan på vänstra
örsnibben och högra handen. Jag hade klivit i ett getingbo! Små
illasinnade kryp attackerade mig från alla håll. Som genom ett under
fick mina ben tillbaka lite krafter och jag satte iväg längs stigen,
ända fram till ett lodrätt stup som öppnade sig i en avgrund. Jag fann
mig stirrande rakt in i en jättelik trädkrona. Oroligt viftande med
armarna och kippande efter luft såg jag en glimt att något rött där uppe
bland grenarna. Plötsligt var getingarna borta, magen lugnade ner sig
och yrseln försvann. Jag insåg att jag hade sett just de blommorna på en
orkidéutställning i Quito ett år tidigare. Det var en kraftig och
blommande planta av Masdevallia idae, växande epifytiskt högt uppe bland
de mossiga grenarna, precis som Manuel Arias hade sagt. Som en perfekt
avrundning upphörde regnet i samma ögonblick.
|
