Hur många orkidéarter finns det?

Av Stig Dalström

Hur många orkidéarter finns det egentligen på Jorden? Det är en fråga som ofta dyker upp i olika sammanhang. Det enda säkra svaret är att ingen vet, vilket beror på flera olika faktorer.

Det antas på goda grunder att orkidéer representerar den största växtfamiljen och en grov uppskattning av antalet arter ligger ofta runt 20 000-30 000. Men sen har vi svårt att enas om det mesta.

Anledningen till den osämjan beror i sin tur bland annat på hur olika vi definierar artbegreppet. Men det finns också en hel del ’underhållande’ personliga trätor mellan starka viljor som tror sig veta bäst (ingen nämnd och ingen glömd) eller av andra personliga, verkliga eller inbillade, orsaker.

Osämjor beror också på huruvida vi föredrar en bredare och mera generös artdefinition (s.k. ”lumpers”), eller om vi anser att små och ofta oansenliga detaljer är viktiga när det gäller att särskilja arterna (s.k. ”splitters”). Till sist har vi också taxonomer som ‘splittrar’ orkidéer som dom personligen arbetar med, men gärna ’lumpar’ arter som andra taxonomer arbetar med (s.k. ”splimpers”). Om sanningen ska fram så är det nog så att vi som sysslar med det här är skyldiga lite till mans till dom här trätorna. Men det gör också att vi måste (eller i alla fall borde) analysera våra argument extra noga innan vi slår dom i huvudet på någon ’trätobroder’.

En ytterligare orsak till delade meningar är att man lätt blandar ihop taxonomi och systematik. Taxonomi är inte en exakt vetenskap, utan handlar om att beskriva olika arter, vad det är som utmärker och gör just den beskrivna arten speciell och unik, baserat på personliga erfarenheter och åsikter, ofta baserade på fältiakttagelser, i kombination med all övrig information som man kan skrapa ihop, vetenskapligt belagd eller inte.

Inom systematiken arbetar man med att sätta in de olika arterna i ett större sammanhang, exempelvis att beskriva släktskap, ofta baserat på ’exakta’ vetenskapliga metoder, exempelvis DNA-analyser. Med hjälp av dessa ’exakta’ resultat kan men sen börja organisera det hela, d.v.s. vad man ska kalla släktena och arterna, skriva bestämningsnycklar o.s.v., och det är där som taxonomin kommer in i bilden. Systematikern kanske arbetar med molekylära och mer eller mindre exakta metoder och resultat, men om växten som materialet tas från är felidentifierad från början så blir ju också det ’exakta’ resultatet missvisande. Och det är just den situationen som vi brottas med inom Oncidiinae taxonomin (och förmodligen också inom många andra områden).

Dom rent botaniska och taxonomiska kunskaperna har helt enkelt inte räckt till, ibland beroende på brister i kommunikationen mellan dom som arbetar med orkidéerna i fråga. Brister i kommunikationen kan i sin tur bero på olika åsikter (”lumpers” versus ”splitters” exempelvis), men kan också bottna i djupare ’politiska’ eller personliga konflikter. Det finns säkert tillräckligt med material till mer än en vetenskaplig avhandling i ’taxonomisk psykologi’ om någon känner sig manad!

Men det finns ytterligare orsaker till att vi inte vet tillräckligt om världens orkidéer. Vi har helt enkelt inte hittat alla än. Det beskrivs enligt vissa uppgifter omkring ett hundratal nya arter varje år. Den siffran skulle förmodligen kunna ökas betydligt om inte den mänskliga faktorn kom i vägen, och som helt enkelt inte räcker till. Det i sin tur beror till stor utsträckning på att det finns för få kunniga taxonomer, och för få ’tokstollar’ som frivilligt offrar sig och sina surt sparade slantar för att riskera liv och lem i tropiska urskogar, och att stånga sin panna blodig mot krånglande byråkratier.

Den snabba avverkningen av världens skogar utgör också en stor risk för att vi aldrig hinner registrera och bevara det okända antal livsformer som försvinner för alltid i en allt snabbare takt. Man kanske också kan hävda att det finns för många botanister i ’bekväma’ områden där orkidéfloran är som fåtaligast, och därför välkänd och genomarbetad (exempelvis Europa), medan det finns för få botanister där orkidéfloran är som rikligast och svåråtkomligast (exempelvis Andernas och Nya Guineas tropiska bergsmassiv).

Trots det så dyker det upp en till synes aldrig sinande ström av nya arter och här visas några exempel från Peru som tack vare ett gott internationellt samarbete har beskrivits under dom senaste åren och dessutom förökas i odling.

Text och foton: Stig Dalström

Foton:

  • A-Cyrtochilum ruizii
  • B-Cyrt-deburghgraeveanum
  • C-Cyrtochilum xanthocinctum
  • D1-Epidendrum septipartitum
  • D2-Epidendrum septipartitum
  • E1-Masdevallia hortilankesteriani-habitat
  • E2-Masdevallia hortilankesteriani
  • F-Masdevallia karelii
  • G-Odontoglossum auroincarum
  • H-Odontoglossum crassidactylum